Moesta e errabunda - Sofia Karlsson

O älskade säg, om ditt hjärta ej stundom har flytt

Långt bort från det mulnande hav och den orena stad?

Till hav som är klarare blått och så jungfruligt nytt

Att dess skum är ett ljusets och renhetens bländande bad —

Dit, älskade säg, om ditt hjärta ej stundom har flytt?

Blott havet det vida kan läka de kvalfyllda bröst

Vems ande har låtit dess rosslande vågsånger bli —

Tätt följda av vindarnas milda, harpklingande röst —

åt hjärtat en sällsam och bävande vaggmelodi?

Blott havet det vida kan läka det kvalfyllda bröst

O bär mig, min springare, för mig i fjärran, fregatt!

Långt, långt;

här är stoftet av strömmande tårarna vått!

O säg, är det sant att mitt hjärta har ropat i natt:

Bort, bort ifrån grämelse, synder och smärta och brott?

O bär mig, min springare, för mig i fjärran fregatt!

O rosornas paradisland, huru fjärran du är

Där himmelens ljus är som glädjens och kärlekens sken

Där den som blir älskad och dyrkad är värd hållas kär

Och vällusten själv, fastän het, bliver helgad och ren —

O, rosornas paradisland, huru fjärran du är!

Den barnsliga kärlekens eviga grönskande ö

Med visor och kyssar och hjärtans förborgade rus

Där fiolernas ekon bland skuggande kullarna dö

Vid vinkrus i aftonens rosdoft och svalnande sus —

Den barnsliga kärlekens eviga grönskande ö

All oskuldens Eden av fröjd och förstulna behag

Mer fjärran än Kina och Indien?

Säg, huru lång

är vägen till dig — kan du ropas tillbaka i dag

Eller kallas till liv av den klaraste, flöjtrena sång

All oskuldens Eden av fröjd och förstulna behag

Ô bien-aimé, dis, si ton cœur ne s'est pas parfois enfui

Loin de la mer trouble et de la ville impure ?

À la mer qui est d'un bleu plus clair et si vierge

Que son écume est un éblouissant bain de lumière et de pureté -

Dis donc, bien-aimé, si ton cœur ne s'est pas parfois enfui ?

Seule la mer lointaine peut guérir les seins tourmentés

Dont l'esprit a laissé chanter ses vagues rugissantes -

Suivi de près par la voix douce et harpe des vents -

au cœur une berceuse étrange et tremblante ?

Seul le large de la mer peut guérir le sein tourmenté

O porte-moi, mon coureur, pour moi au loin, frégate !

Loin loin;

ici la poussière des larmes coulantes est mouillée !

Oh dis, est-il vrai que mon cœur a pleuré la nuit dernière :

Loin, loin du ressentiment, des péchés, de la douleur et du crime ?

O porte-moi, mon coureur, pour moi dans la frégate lointaine !

Ô terre paradisiaque des roses, à quelle distance tu es

Où la lumière du ciel est comme la lumière de la joie et de l'amour

Où celui qui est aimé et adoré est digne est gardé dans l'amour

Et la luxure elle-même, bien qu'ardente, devient sanctifiée et pure -

Ô terre paradisiaque des roses, que tu es loin !

L'île verte éternelle de l'amour enfantin

Avec des chansons et des baisers et l'ivresse cachée des cœurs

Où meurent les échos des violons parmi les collines ombragées

Dans un pot de vin dans le parfum de rose du soir et le sifflement rafraîchissant -

L'île verte éternelle de l'amour enfantin

Tout l'Eden de l'innocence de la joie et du plaisir caché

Plus loin que la Chine et l'Inde ?

Dis, combien de temps

est le chemin vers vous - vous pouvez être rappelé aujourd'hui

Ou appelé à la vie par la chanson la plus claire et flottante

Tout l'Eden de l'innocence de la joie et du plaisir caché