Dödens strand - Månegarm

Smärtan tär själen, en tystnadens tår faller,

mot sorgedränkt jord, den svartaste mull.

Den tunga svärta som blindar min syn,

darrandes på knä, världen faller skata ned.

Mina händer fylls, med livets vatten,

detta varma flöde, jag går stilla hän.

Släpper mitt svaga grepp, förlöst från väven.

från de bojor, som fjättrat mig.

Vader fram i mörkret i minnenas flod,

ett ändlöst ropande efter dödens strand.

Svagt skymtar hon, vars son jag är.

djupet och mörkret, farsontes bittra moder.

Faller på knä inför, hennes sjukliga prakt.

hennes kalla barm, välkomnar mig åter…

La douleur consume l'âme, une larme de silence tombe,

contre le sol de deuil, le sol le plus noir.

La lourde obscurité qui aveugle mes yeux,

tremblant sur ses genoux, le monde tombe en patinant.

Mes mains sont remplies, de l'eau de la vie,

ce flux chaud, je marche encore.

Lâchant ma faible prise, libérée du tissu.

des fers qui me liaient.

Pataugeant dans l'obscurité dans la rivière des souvenirs,

un cri sans fin pour le rivage de la mort.

Elle laisse entendre faiblement, dont je suis le fils.

les profondeurs et les ténèbres, la mère amère du père.

Tomber à genoux devant, sa splendeur maladive.

sa poitrine froide, accueille-moi encore…