Levande Begravd - Siebenbürgen

Jag vaknar förskräckt

Ur dunkla drömmars makt

Förblindad av det mörker

Som mig ur min fattning bragt

Blott alltför hastigt sanning

I allra högsta grad

Mig bringar andlös fasa:

Jag är levande begravd

Utan möjlighet att fly

Kistans slutna sfär

Kväljes jag av fuktig jord

I sanning dömd jag är

Ty vem kan höra mina skrik

En dödens serenad…

Den stumma jorden döljer mig

Levande begravd

«…Jag känner slutet nalkas

Med långa tysta kliv

I ensamhet och tomhet

Försmäktar jag — alltjämt vid liv

Mina fingrar blöder

Kistans lock är sönderklöst

Jag önskar blott av döden

Från min fasa bli förlöst…»

Ty varje frihetstanke

Är skoningslöst futil

I gravens mörker dväljes jag

I Dödens domicil

För evig tid min ande

Gravens fjättrar bär

För alltid fast i dödens kval

Levande begravd jag är

je me réveille terrifié

Du pouvoir des rêves sombres

Aveuglé par les ténèbres

Qui m'a sorti de mon emprise

Vérité juste trop hâtive

A un très haut degré

M'apporte une horreur à bout de souffle :

je suis enterré vivant

Sans possibilité de s'échapper

La sphère fermée du cercueil

Je suis étouffé par un sol humide

Je suis vraiment condamné

Car qui peut entendre mes cris ?

Une sérénade de mort…

La terre muette me cache

Enterré vivant

«… je sens que la fin approche

A longs pas silencieux

Dans la solitude et le vide

Je languis - toujours en vie

Mes doigts saignent

Le couvercle du cercueil est cassé

Je ne souhaite que la mort

De mon horreur sois racheté… »

Pour chaque pensée de liberté

Est impitoyablement futile

Je demeure dans l'obscurité de la tombe

Au domicile de la mort

Pour toujours mon esprit

Les fers du tombeau portent

Toujours coincé dans l'agonie de la mort

Je suis enterré vivant