Att Bygga En Ruin - Vintersorg

Kollaps är tillstandet vid alla koordinater

När ridan gar upp pa naivitetens teater

När moder jords talamod tryter,

När människan kväver hennes blom

Da, världsalltets väldiga kör ryter

Och förkunnar sin fatala dom

Fördärvets hammare slar med allt tyngre slag

Likt den i kakofonins smedja

Där röken ligger tät bade natt och dag

Som en atbörd för att vi smider ödeläggelsens kedja

Elden spyr ut sitt vildröda sken

Och förbränner markens hjärta

Flammor som dansar over mortalitetens scen

Tills allt är förbränt och höljt i svärta

En vidsträckt öken kryper fram där det har böljat ett skimrande hav

Landskapets själ är förvänd och spräckt

Av mänsklig hand skulpteras sa naturens grav

Tills världen pryds av kaosets ordensdräkt

Gra är varje fjäril, kall är varje äril

Och skuggor tränger bort ljuset

Skogar har börjat blöda, kvävd är varje gröda

Och tömt är visdomskruset

Alla ängar har mist sin forna prakt,

Enfaldighetsharpans strängar ljuder I denna trakt

Där livlöshetens stjärna brinner

Med ett kallt sken som vi aldrig övervinner

L'effondrement est l'état à toutes les coordonnées

Quand le manège monte au théâtre de la naïveté

Lorsque le plaidoyer de la Terre Mère s'estompe,

Quand l'homme étouffe sa fleur

Da, le vaste chœur de l'univers rugit

Et proclame son verdict fatal

Le marteau de la ruine frappe à coups toujours plus violents

Comme celui de la forge de la cacophonie

Où la fumée est dense nuit et jour

Comme un geste pour nous de forger la chaîne de destruction

Le feu crache sa lumière rouge sauvage

Et brûle le coeur de la terre

Flammes dansant sur la scène de la mortalité

Jusqu'à ce que tout soit brûlé et enveloppé de noir

Un vaste désert se glisse là où il a ridé une mer scintillante

L'âme du paysage est tordue et fissurée

La tombe humaine est sculptée par des mains humaines, dit la nature

Jusqu'à ce que le monde se pare du costume du chaos

Gris est chaque papillon, froid est chaque aigle

Et les ombres repoussent la lumière

Les forêts ont commencé à saigner, chaque récolte est étouffée

Et le pot de la sagesse est vidé

Toutes les prairies ont perdu leur ancienne splendeur,

Les cordes de la harpe de simplicité sonnent dans cette zone

Où l'étoile de l'absence de vie brûle

Avec une lueur froide que nous ne surmontons jamais