Vid vassen av den krökta ström - Helen Sjöholm

Vid vassen av den krökta ström

Som tycktes kärlek, kärlek susa

Låt ömma känslor dig berusa

Var lycklig, älska, njut och dröm

Men vet att under kärlekstvång

Ack vilket tvång den hunnit giva

För första känslan trogen bliva

Ty hjärtat älskar blott en gång

Sitt lugn den aldrig åter får

Som med en trogen kärlek bryter

Om tusen band han sedan knyter

Skall ångern följa i hans spår

Den sorg som tär hans kvalda bröst

Och tårarna uppå hans läger

Skall vittna att han allt inget äger

Den minsta ro, den minsta tröst

Den minsta ro, den minsta tröst

Aux roseaux du ruisseau courbe

Qui semblait aimer, aimer siffler

Laisse les tendres sentiments t'enivrer

Soyez heureux, aimez, profitez et rêvez

Mais sache que sous la contrainte de l'amour

Hélas, quelle contrainte il a eu le temps de donner

Pour le premier sentiment d'être fidèle

Car le coeur n'aime qu'une fois

C'est la paix qu'il ne retrouvera jamais

Comme avec un amour fidèle se brise

Environ un millier de rubans qu'il noue ensuite

Si les remords suivent ses traces

Le chagrin qui ronge ses seins étouffés

Et les larmes au sommet de son camp

Doit attester qu'il ne possède rien

La moindre paix, la moindre consolation

La moindre paix, la moindre consolation